Ett år har gått

Ett år har gått

Bad Gastein 15/6-22/6

Bad Gastein 15/6-22/6

Rehabiliteringsträning

Har ny hållit på med rehabilitering av min infektionsskada i 5 månader hos sjukgymnasten. Stelheten i höger fotled är fortfarande kvar. Hos sjukgymnasten tränar jag musklerna som ska göra att jag kan röra foten bättre. Har under en månad försökt få en tid hos den ortopedläkare som behandlade mig senast. Fick till sist en tid hos henne i fredags. Vet inte hur jag ska hantera det jag fick veta. Känns inte så roligt men samtidigt känns det bra att veta anledningen till mitt problem. Infektionsskadan var ju omfattande med ett stort sår vilket krävde en hudtransplantation. Effekten av detta blev att läkningen innebar att musklerna läktes ihop med huden. Detta innebär att musklerna som normalt ska löpa fritt under huden nu är sammanvuxen med huden. Läkaren ville inte göra en operation. Fanns stor risk för ytterligare en infektion. Så det blir bara att acceptera det hela och jobba vidare med den defekt som jag nu har.

Åker i mitten av juni till Österrike och alperna. Får se hur mycket jag kan och orkar att vandra där.

Vill inte

Vill inte, kan själv och Alvin vet. Ord som barnbarnet Alvin, 2,5 år med stolthet säger. Ord som jag själv nu känner att jag vill använda. Det första ”vill inte”, anledning, fyllde år för ett tag sedan. Som mittenfyrtiotalist vill inte jag blir påmind om åldern. Själva firandet har jag inget emot, som när Alvin kommer och sjunger, ”ja mår han leva” och hurra. Att dels komma lite till åren och dessutom håller på och rehabilitera mig efter min skada känns nu lite jobbigt. Mitt måtto är ”tänk positivt och se framåt”. Så det andra Alvinordet ”kan själv”. Det är nu 8 månader sedan jag kom hem från Spanien med min skada. Stel- och styvheten i höger fot är fortfarande bestående. Går hos sjukgymnasten fortfarande, han tycker jag gör framsteg, jag är mer otålig och vill mer. Fick rådet att söka ortopeden på sjukhuset där jag vårdades för att de skulle se hur det stod till med benet. Ringde för att boka en tid och fick till svar att de hade inga lediga tider att boka!! Så därav blir det ”kan själv”, med andra ord jag får jobba vidare och själv se till att benet blir bra.

Nu till sista Alvinordet ”Alvin kan eller för mig Roland kan”. Första veckan på sjukhuset i september (23/9) läste jag Expressen och kom till deras Kultursida. Där fanns en artikel, ”Spring för livet, av PM Nilsson”. Blev lite förvånad att se denna artikel på Kultursidan. Det är kanske så att löpning har blivit ”Kult”-ur.

Läste artikeln, tyckte den var intressant och hade för avsikt att kommentera den på något sätt. Tyvärr så var motivationen inte så stor under tiden när jag låg på sjukhuset. När jag kom hem i november tänkte jag titta på den igen för att se vad jag skulle skriva. Tyvärr hittade jag inte de två sidor som jag klippt ut. Men för en månad sedan hittade jag dem bland en massa andra papper.

I artikeln ställs frågan ”Varför säljer Stockholm Marathon slut på några månader? Varför har Sverige på bara några år fått en stark och växande långloppskultur med fantasifulla upplägg i alla möjliga och omöjliga miljöer? Springa och simma i skärgården, springa i natten, springa långt i backar, springa längre än 10 mil, från Skåne till Lappland arrangeras alla varianter man kan tänka sig. Varför springer folk numera i fjällen i stället för att vandra?”

Många intressanta frågor och funderingar och artikelförfattaren ger ett antal förklaringar. Sammanfattningsvis kan dessa beskrivas som, att vi i löpningen hittar en skenbar frizon i ett liv vi egentligen inte står ut med, genom att springa ovanligt långt vill markera vår status, och att vi på grund av sjunkande testosteronhalter börjar intressera oss för långsamhet. Det bör nämnas att resonemanget gäller medelålders män huruvida detta även gäller för kvinnor framgår inte.

Dock anser artikelförfattaren dessa förklaringar som meningslösa. ”Egentligen är frågan om varför vi springer meningslös. Svaret är för enkelt och för viktigt för att väcka större intresse och därför hittar man det aldrig i alla löpartidningar, löparartiklar, löparböcker eller långlopps-dvd:er”.

”Vi springer för att det är roligt. Barn springer för att det är roligt”. ”Det är roligt att springa och det är roligt att springa långt eftersom man kan det”. Det sista kan är lite av det Alvin säger att han kan, bl a springa. Nu är det så att jag kan inte springa så bra, däremot kan jag vandra snabbt och långt, bl a i fjällen. Får kanske tillägga att det kunde jag före skadan, så nu blir det att vara riktigt envis och säga att Roland kan.

Artikelförfattaren ställer bl a frågan ”varför springer folk numera i fjällen i stället för att vandra?.

Jag vill hävda att det inte alltid är så stor skillnad att springa eller vandra raskt i fjällen. För min del är skillnaden i tid på en sträcka av 105 km ca 7 timmar. Nu är inte tiden det viktigaste, utan upplevelsen, utmaningen, äventyret att springa/vandra långa sträckor.

Swedish Alpine Ultra går av stapeln den 13 juli. Ett lopp som jag arrangera mellan Nikkaluokta och Abisko, 105 km. Detta är verkligen att springa/vandra långlopp i fjällen och man ska vara säker på att man klara detta under 24 timmar. Här är det verkligen frågan om att ha inställning till att n.n kan.

Ni som gillar upplevelse, utmaningar, äventyr anmäl er.

www.swedishalpineultra.se

Rehabiliteringsträningen och äventyrsvandringsplaningen fortsätter

Ännu en månad av träning för att komma i form efter skadan. Styvheten i vänster fotled är ännu kvar men inte lika besvärlig nu. Det är som sjukgymnasten säger, det tar tid. Går nu hos sjukgymnasten en gång i veckan. Träningen under mars blev i stort samma som under februari. Det är träningen hos sjukgymnasten och lite motionscykel hemma. 14 dagar har jag gjort promenadrundor på mellan 1 till 8,5 km sammanlagt 53 km.

Har lite planer om eventuella äventyrsvandringar i sommar. Allt hänger på hur de kommande månaderna utvecklar sig kring min skada och framför allt få orken tillbaks.

Den första äventyrsvandringen och som också är bokad, är en resa till Alperna i Österrike i mitten av juni.

Den 12 juli åker jag till Kiruna och Swedish Alpine Ultra (www.swedishalpineultra.se). Dock deltar jag inte själv då jag arrangerar detta lopp.

Däremot har jag en nu lite löst planering att göra en vandring efter det att deltagarna gått i mål. Tanken är att på måndag fm 15 juli tar tåget från Abisko till Katterat i Norge via Riksgränsen. Från Katterat tänker jag vandrar ”Prinsleden”. En ny led som går 35 km på Norska sidan till Unna Allakasstugorna i Sverige och vidare till Alesjaurestugorna, Vistasstugan, Tarfalastugan och via Kebnekaise fjällstation till Nikkaluokta. En sträcka på 114 km.

Prinsleden kanske kan blir en framtida Swedish Alpine Ultra sträcka med ett samarbete med de Norska löparna. En praktisk fråga kan blir var start och mål ska ske, i Norge eller i Sverige.

När ska våren komma

Vid den här tiden i mars börjar man längta efter de första tecken till att våren är på inkommande. Men i år verka det vara trögt eller glömmer man hur det var åren tidigare. Titta man på medeltemperaturen i Södertälje under tiden 1-14 mars så var 1 mars -0,01 för att 5 mars öka till +1,53. Därefter har temperaturen sjunkit, 7 mars till -3,88, 11 mars -9,63 och 14 mars -9,82. De flesta dagarna i mars har det varit sol på dagen vilket gjort det lite varmare. Effekten av detta blev att mitt på dagen smälte snön lite men frös snabbt igen vilket gjorde att gångbanorna på många ställen blev ordentligt hala. Att då ge sig ut på en motionsrunda kändes inte helt ok, i vart fall för mig med min skadade fot och det otympliga steg det innebar. Att då halka omkull var något som jag hela tiden tänkte på inte fick hända. Den motion som det i stället blev var hos sjukgymnasten och hemma på motionscykeln. Enligt sjukgymnasten ska jag träna de små musklerna runt fotleden för att stärka dessa så jag kan röra foten smidigare och därmed få ett bättre fotsteg. Upptäckte att denna träning fick jag när jag gick runt på Vildmarksmässan den 7 mars. Gjorde ca 10000 steg enligt min stegräknare. Det blev korta steg, långa steg och vridningssteg. Upptäckte att det är ganska jobbigt att gå med olika steglängder än vad det är att göra samma antal steg i en snabb promenad. Men effekten med vandringen på Vildmarksmässan var att när jag kom hem så kändes foten mindre stel och kunde ta ett lite bättre steg.

Samma effekt märkte jag när jag och frugan i veckan åkte till Varberg -eller snarare Ullared?- (det var en liten vårresa trodde vi och att det skulle vara lite varmare där) mer om det. Men tillbaks till träningen av foten. Att köra bil och gasa med foten krävde att jag kunde hålla foten uppåt vilket spände musklerna inte bara runt foten utan utmed hela benet. Där sittmuskeln gjorde så ont så jag fick parkera bilen efter ca 1 timmes körning för att gå ut och gå några minuter. Denna långa bilkörning bidrog också till träningen av foten. I vid Ullared blev det sedan samma träning som vid Vildmarksmässan, vandra runt (ca 18000 steg) och denna gång med en vagn som innebar olika rörelse för att tar sig fram bland folket. Så viss träning ger också vandring i varuhus och handla.

Hade väl inga större förväntningar i att åka till Ullared, någon vår kom vi inte till, även om det var sol hela dagen så var det kallt dock ingen snö fanns. Men på natten till onsdagen kom ett riktigt snöoväder, ca 10 cm.

Det utfärdades en klass 1-varning för Halland. Hemresan på eftermiddagen blev mycket jobbig. Snöfall hela vägen till Jönköping och man kunde i långa sträckor inte köra fortare än 40 km. Efter Jönköping upphörde snöandet och vägbanan och omgivningen var som när vi åkte ner på tisdagen.

Men till träningen av foten, effekten av bilkörningen och vandringen i varuhuset gav ett positivt resultat på foten.

Handlade mycket! mest till barnbarnet, han växer ju så nya kläder behövs. Sportkläder, behöver ju inte alltid vara märkeskläder.
På Vildmarksmässan köpte jag Bambustrumpor (jättesköna, har gått med dem nu en vecka) där kostade de 45 kr styck på Ullared och samma märke 15 kr. Liten skillnad?

Nu ska jag göra ett litet pass på motionscykeln, ute är det soligt och några minusgrader men håller mig nog inne i dag, har blivit förkyld.

Februari 2013

Ännu en månad av träning för att komma i form efter skadan. Styvheten i vänster fotled är ännu kvar. Sjukgymnasten säger att det beror på att musklerna runt fotleden fortfarande är för svaga att orka lyfta foten. Mycket av träningen hos sjukgymnasten går ut på att stärka dessa små muskler. I den ca timme som jag är hos sjukgymnasten två ggr i veckan består också i att förbättra min kondition. Nu inser man hur ett nästan total sängliggande i två månader påverka kroppen och tiden det tar att kunna återställa den, om jag nu kommer att klara detta. Förutom träningen hos sjukgymnasten blir det motionscykel hemmavid samt olika långa promenader. Den första och sista dagen i februari gjorde jag en längre sträcka, 8,5 km. I övrigt har det blivit kortare sträckor detta mest för att få bort stelheten i framför allt höger ben som uppstår av för mycket stillasittande hemma. För lite statistik och den visar att jag under februari promenerat och motionscyklat 133 km.
Har lite planer om eventuella äventyrsvandringar i sommar. Allt hänger på hur de kommande månaderna utvecklar sig kring min skada och framför allt få orken tillbaks. Jag känner när jag gör min 8,5 km runda att det är långt kvar.