100 mils bilkörning från Södertälje via Stallarholmen till Adak den 30 juni. 10 mil Lapland Ultra den 2-3 juli och 100 mil hem den 4 juli. Man kan fundera på vilket som var jobbigast 200 mil i bilen eller 10 mil på vägen. Hemresan kan nästa jämföras med de 10 milen. Att tar sig ur bilen vid de många pauser som vi gjorde var ingen syn för gudarna.
Jorma och jag hade anmält oss till Lapland Ultra som gick i Adak i Malå kommun. Loppet var 100 km på 50 % grus och 50 % asfalt. En träning inför Swedish Alpine Ultra i augusti.
På torsdagen körde vi med bilen runt banan.
Det första vi såg var renar. Och ute på själva banan ännu fler renar.
Det regnade mycket under denna rundresa.
Vi bodde i skolan i Adak i ett stort rum med kök.
Klockan 18,00 den 2 juli gick starten för de som skulle jogga eller gå dessa 100 km. Vädret var fint inga moln och kanske lite för varmt.
Fram till ca 30 km gick det bra. Men fick därefter först muskelkänning i baken och sedan i framlåren och detta kom och gick under några mil till att bli helt outhärdligt i framlåren.
Trots smärtan i låren så fortsatta jag loppet, det var fina vyer att titta på. Det var ljust hela natten, man märkte ingen skillnad när solen gick ner. Vid 42,2 km hade jag en tid på 5,58 vilket jag får anse var bra med tanke på smärtan i låret under den senaste milen.
Efter 78,3 km beslöt jag att bryta loppet. Var då vid Skidnäs. Jorma fortsatte.
Jag har aldrig tidigare haft någon känning i framlåren vid alla de lopp jag genomfört. Har nu ingen förklaring på detta. Efter en timmars massage blev det mycket bättre och efter några timmar var smärtan borta. Svaret är kanske att man ska ta massage ofta.
Lapland Ultra var ett trots allt ett trevligt lopp med massor av trevliga människor. Jag måste också ge en stor eloge till arrangörerna och de mycket trevliga människorna ute vid de många kontrollerna.
Det blir nog en anmälan till nästa års Lapland Ultra, måste ju klara hela banan.
Då är det bara att bocka av Lapland Ultra √
