Lidingö
Hemvärns Kamratförening anordnar varje höst ett Soldatprov. Detta
innebär att man vandrar Lidingöloppsbanan. Förutom militärer så
bjuds även civila in till denna vandring. Det är några år sedan
jag var med senast, 2005 tror jag det var. Träffade några gamla
vandringsvänner som jag inte sett på några år.
Mitt
syfte till att tacka ja till inbjudan var främst att få möjlighet
till lite långdistansträning. Jag gilla Lidingöloppsbanan har
gjort den många gånger främst genom Lidingö Ultra men också en
gång genom Lidingöloppet. Dessutom har jag gjort loppet i
träningssyfte ett antal gånger för några år sedan.
Banan
är varierande, skog, villaområden och utsikt över vatten. När man
vandrar ensam - vilket det blev även denna gång, vi hade alla olika
vandringshastighet - är det härligt att ha något att fördriva
tiden med. För mig som vanligtvis vandrar lång och under många
timmar är det viktigt att ha något som distrahera bort tankarna på
hur långt har jag gått, hur långt är det kvar etc.
Nu
var det inte en vandring på tid. Då mina vandringar och
vandringsträningar mycket går ut på att försöka hålla ett högt
tempo så blir klockan också en del i mina vandringar.
Planen
var att försöka hålla ett tempo på 7 km i timmen. De två första
7 km gick på 1 timme. Tredje något över. Sedan blev det lite
tyngre, fjärde på 80 min och de sista 5 km på 55 min. Sträckan
var 33 km med start och mål vid Lidingö IP.
Nästa
år är det 50-årsjubileum för Lidingöloppet. Är det därför man
har avverkat skog på en del ställen. Att göra banan bredare så
att alla löpare kommer fram?
Nu
var kanske den fjärde 7-kilometern inte så tidsmässigt lång, här
fanns den första vätskestationen som jag kom till. De två andra
hann inte fram innan jag kom dit. Det blev ett antal minuter drickan
och pratande där. Detta var vid Grönstabacken.
Nu
började tröttheten kännas av. Grönstabacken kändes tung. Nu kom
de negativa tankarna som jag inte ville skulle komma. Nästa backe är
ju Abborrbacken. Försökte slå bort denna tanke.
Trotts
det relativa fina vädret, perfekt för denna vandring, så såg man
inte mycket folk som var ute. De flesta var hundägare med sina
hundar. En notering som jag gjorde vad gäller dessa hundar, var att
hundarna gick för det mesta lösa, men ägarna hade god disciplin på
hundarna. Innan jag mötte dem så hade antagligen ägaren sagt något
till hunden för den stannade upp och satte sig ned när jag
passerade dem. Bra. En annan notering som jag gjorde var att det var
många småbarnspapper med barnvagn som jag mötte. Lustig nog så
mötte jag bara hundägare och småbarnspapper med barnvagn, gick
aldrig förbi någon. Gick jag så sakta?
Jo,
Abborrbacken. Någon km innan började jag tänka igen. Gick lite
lugnare och andades in mycket för att syresätta lungorna. Strax
innan backen kom en kille och sprang förbi mig. Men han började gå
i backen. När jag väl började gå uppför backen och höll i
början jämna steg med killen framför mig kändes bra. Men en bit
efter skylten med banans högsta punkt fick jag kramp i vänster lår.
Shiit tänkte jag, bara ca 4 km kvar och detta. Men efter lite
bearbetning av låret så började det släppa och just vid den
asfalterade vägen efter backen släppte det. Skönt.
Tiden
blev runt 5,14. Som sagt det var inte tiden som var det primära även
om det för mig är intressant vilken tempo jag orkade hålla.
Som
jämförelse, den 7 oktober gick jag till Trosa från Södertälje,
38 km på 6,05. Inga backar men på asfalt.
En
annan jämförelse: 2011 gjorde jag mitt hittills enda Lidingölopp,
tid 3,56 och 2012 Lidingö Ultra 50 km, på 7,10. Måste erkänna att
då sprang jag lite också.
Nästa
planerade lite längre lopp är just till Trosa, Trosapromenaden den
15 december. Får se om det blir på asfalt eller snö/is.
En
tanke som slog mig när jag åkte till Lidingö den 9 november. Det
var den 9 november 2012 som jag skrevs ut från sjukhuset efter min
svåra infektionsskada i benet. Då skickades jag hem med rullator
och kryckor. Hade då inte gått på ca 2 månader. Tränade lite den
sista veckan på sjukhuset att gå med gåstol och sedan med
rullatorn och kryckorna.
