38 varv på 3 timmar

Ja, mycket ska man vara med om, även om det var självförvållat.

Jag och Jorma (en vandringsvän) anmälde oss till ”Decembermarathon i Lindesberg”. Nu var det inte själva marathonsträckan vi anmälde oss till utan ett lopp på 3 timmar. Det fanns ett 1-timmars, 3-timmars och marathonsträckan. Banan var en runda på 567 m.

Detta var ett led i min träning framför allt konditionsträning. Att göra detta på det här sättet var mer en ploj och att Jorma ville utmana mig. Då jag inte är löpare och därmed inte springer utan endast genomför allt via snabb promenad är det en utmaning att göra detta bland löpare. Att snurra runt i 38 varv och några meter på det 39:e när skottet gick för 3 timmar var lite annorlunda. Att hela tiden blir omsprungen av de andra löparna. De som sprang marathonsträckan så gick de första i mål samtidigt som jag gjort mina 3 timmar

Från min GPS-klocka ser kartbilden ut så här.

Men det var en skön dag, det hade varnats för regn men något sådant kom ej. Trots att jag promenerade de ca 22 km så kom jag inte sist. 16:e av 20 som kom i mål. Jorma var glad att han slog mig med ca 400 meter.

 

Till ”Världens ände” Trosapromenaden

Till ”Världens ände” Trosapromenaden

Julmarknad Öster Malma

Den traditionella julmarknaden i Öster Malma, ca 5 km från "landet" (benämningen på vårt fritidshus i Sörmland). Inte så mycket julstämning, sol och runt 0 grader. Bloggade här om besöket 2010, då var det också sol lite snö och -10 grader. Förutom de traditionella utställarna av hantverk, såsom väg 223 och provsmakning av olika vilträtter blev dagen mer som en vandring i en djurpark. Bland dromedarer, alpackor, älgar och hjortar.

Dessutom som alltid på Öster Malma vildsvin, älgar, hjortar och fasaner i ett mer livlöst tillstånd. Man kunde köpa en fasen för 30 kr. 

Soldatprovet Lidingöloppet 9 november 2013

Lidingö Hemvärns Kamratförening anordnar varje höst ett Soldatprov. Detta innebär att man vandrar Lidingöloppsbanan. Förutom militärer så bjuds även civila in till denna vandring. Det är några år sedan jag var med senast, 2005 tror jag det var. Träffade några gamla vandringsvänner som jag inte sett på några år.

Mitt syfte till att tacka ja till inbjudan var främst att få möjlighet till lite långdistansträning. Jag gilla Lidingöloppsbanan har gjort den många gånger främst genom Lidingö Ultra men också en gång genom Lidingöloppet. Dessutom har jag gjort loppet i träningssyfte ett antal gånger för några år sedan.

Banan är varierande, skog, villaområden och utsikt över vatten. När man vandrar ensam - vilket det blev även denna gång, vi hade alla olika vandringshastighet - är det härligt att ha något att fördriva tiden med. För mig som vanligtvis vandrar lång och under många timmar är det viktigt att ha något som distrahera bort tankarna på hur långt har jag gått, hur långt är det kvar etc.

                                          Så vita björkar har jag inte sett

Nu var det inte en vandring på tid. Då mina vandringar och vandringsträningar mycket går ut på att försöka hålla ett högt tempo så blir klockan också en del i mina vandringar.

Planen var att försöka hålla ett tempo på 7 km i timmen. De två första 7 km gick på 1 timme. Tredje något över. Sedan blev det lite tyngre, fjärde på 80 min och de sista 5 km på 55 min. Sträckan var 33 km med start och mål vid Lidingö IP.

Nästa år är det 50-årsjubileum för Lidingöloppet. Är det därför man har avverkat skog på en del ställen. Att göra banan bredare så att alla löpare kommer fram?

Nu var kanske den fjärde 7-kilometern inte så tidsmässigt lång, här fanns den första vätskestationen som jag kom till. De två andra hann inte fram innan jag kom dit. Det blev ett antal minuter drickan och pratande där. Detta var vid Grönstabacken.

Nu började tröttheten kännas av. Grönstabacken kändes tung. Nu kom de negativa tankarna som jag inte ville skulle komma. Nästa backe är ju Abborrbacken. Försökte slå bort denna tanke.

Trotts det relativa fina vädret, perfekt för denna vandring, så såg man inte mycket folk som var ute. De flesta var hundägare med sina hundar. En notering som jag gjorde vad gäller dessa hundar, var att hundarna gick för det mesta lösa, men ägarna hade god disciplin på hundarna. Innan jag mötte dem så hade antagligen ägaren sagt något till hunden för den stannade upp och satte sig ned när jag passerade dem. Bra. En annan notering som jag gjorde var att det var många småbarnspapper med barnvagn som jag mötte. Lustig nog så mötte jag bara hundägare och småbarnspapper med barnvagn, gick aldrig förbi någon. Gick jag så sakta?

Jo, Abborrbacken. Någon km innan började jag tänka igen. Gick lite lugnare och andades in mycket för att syresätta lungorna. Strax innan backen kom en kille och sprang förbi mig. Men han började gå i backen. När jag väl började gå uppför backen och höll i början jämna steg med killen framför mig kändes bra. Men en bit efter skylten med banans högsta punkt fick jag kramp i vänster lår. Shiit tänkte jag, bara ca 4 km kvar och detta. Men efter lite bearbetning av låret så började det släppa och just vid den asfalterade vägen efter backen släppte det. Skönt.

Tiden blev runt 5,14. Som sagt det var inte tiden som var det primära även om det för mig är intressant vilken tempo jag orkade hålla.

Som jämförelse, den 7 oktober gick jag till Trosa från Södertälje, 38 km på 6,05. Inga backar men på asfalt.

En annan jämförelse: 2011 gjorde jag mitt hittills enda Lidingölopp, tid 3,56 och 2012 Lidingö Ultra 50 km, på 7,10. Måste erkänna att då sprang jag lite också.

Nästa planerade lite längre lopp är just till Trosa, Trosapromenaden den 15 december. Får se om det blir på asfalt eller snö/is.

En tanke som slog mig när jag åkte till Lidingö den 9 november. Det var den 9 november 2012 som jag skrevs ut från sjukhuset efter min svåra infektionsskada i benet. Då skickades jag hem med rullator och kryckor. Hade då inte gått på ca 2 månader. Tränade lite den sista veckan på sjukhuset att gå med gåstol och sedan med rullatorn och kryckorna.

Kommer det att blir några fler äventyrsvandringar?

Kommer det att blir några fler äventyrsvandringar?

                                           Man skulle kanske få lite terapi själv efter 2 timmars vandring

                                          Tufft

                                          Slutmålet Trosa Stadshotell

Ett år har gått

Ett år har gått

Bad Gastein 15/6-22/6

Bad Gastein 15/6-22/6

Rehabiliteringsträning

Har ny hållit på med rehabilitering av min infektionsskada i 5 månader hos sjukgymnasten. Stelheten i höger fotled är fortfarande kvar. Hos sjukgymnasten tränar jag musklerna som ska göra att jag kan röra foten bättre. Har under en månad försökt få en tid hos den ortopedläkare som behandlade mig senast. Fick till sist en tid hos henne i fredags. Vet inte hur jag ska hantera det jag fick veta. Känns inte så roligt men samtidigt känns det bra att veta anledningen till mitt problem. Infektionsskadan var ju omfattande med ett stort sår vilket krävde en hudtransplantation. Effekten av detta blev att läkningen innebar att musklerna läktes ihop med huden. Detta innebär att musklerna som normalt ska löpa fritt under huden nu är sammanvuxen med huden. Läkaren ville inte göra en operation. Fanns stor risk för ytterligare en infektion. Så det blir bara att acceptera det hela och jobba vidare med den defekt som jag nu har.

Åker i mitten av juni till Österrike och alperna. Får se hur mycket jag kan och orkar att vandra där.

Vill inte

Vill inte, kan själv och Alvin vet. Ord som barnbarnet Alvin, 2,5 år med stolthet säger. Ord som jag själv nu känner att jag vill använda. Det första ”vill inte”, anledning, fyllde år för ett tag sedan. Som mittenfyrtiotalist vill inte jag blir påmind om åldern. Själva firandet har jag inget emot, som när Alvin kommer och sjunger, ”ja mår han leva” och hurra. Att dels komma lite till åren och dessutom håller på och rehabilitera mig efter min skada känns nu lite jobbigt. Mitt måtto är ”tänk positivt och se framåt”. Så det andra Alvinordet ”kan själv”. Det är nu 8 månader sedan jag kom hem från Spanien med min skada. Stel- och styvheten i höger fot är fortfarande bestående. Går hos sjukgymnasten fortfarande, han tycker jag gör framsteg, jag är mer otålig och vill mer. Fick rådet att söka ortopeden på sjukhuset där jag vårdades för att de skulle se hur det stod till med benet. Ringde för att boka en tid och fick till svar att de hade inga lediga tider att boka!! Så därav blir det ”kan själv”, med andra ord jag får jobba vidare och själv se till att benet blir bra.

Nu till sista Alvinordet ”Alvin kan eller för mig Roland kan”. Första veckan på sjukhuset i september (23/9) läste jag Expressen och kom till deras Kultursida. Där fanns en artikel, ”Spring för livet, av PM Nilsson”. Blev lite förvånad att se denna artikel på Kultursidan. Det är kanske så att löpning har blivit ”Kult”-ur.

Läste artikeln, tyckte den var intressant och hade för avsikt att kommentera den på något sätt. Tyvärr så var motivationen inte så stor under tiden när jag låg på sjukhuset. När jag kom hem i november tänkte jag titta på den igen för att se vad jag skulle skriva. Tyvärr hittade jag inte de två sidor som jag klippt ut. Men för en månad sedan hittade jag dem bland en massa andra papper.

I artikeln ställs frågan ”Varför säljer Stockholm Marathon slut på några månader? Varför har Sverige på bara några år fått en stark och växande långloppskultur med fantasifulla upplägg i alla möjliga och omöjliga miljöer? Springa och simma i skärgården, springa i natten, springa långt i backar, springa längre än 10 mil, från Skåne till Lappland arrangeras alla varianter man kan tänka sig. Varför springer folk numera i fjällen i stället för att vandra?”

Många intressanta frågor och funderingar och artikelförfattaren ger ett antal förklaringar. Sammanfattningsvis kan dessa beskrivas som, att vi i löpningen hittar en skenbar frizon i ett liv vi egentligen inte står ut med, genom att springa ovanligt långt vill markera vår status, och att vi på grund av sjunkande testosteronhalter börjar intressera oss för långsamhet. Det bör nämnas att resonemanget gäller medelålders män huruvida detta även gäller för kvinnor framgår inte.

Dock anser artikelförfattaren dessa förklaringar som meningslösa. ”Egentligen är frågan om varför vi springer meningslös. Svaret är för enkelt och för viktigt för att väcka större intresse och därför hittar man det aldrig i alla löpartidningar, löparartiklar, löparböcker eller långlopps-dvd:er”.

”Vi springer för att det är roligt. Barn springer för att det är roligt”. ”Det är roligt att springa och det är roligt att springa långt eftersom man kan det”. Det sista kan är lite av det Alvin säger att han kan, bl a springa. Nu är det så att jag kan inte springa så bra, däremot kan jag vandra snabbt och långt, bl a i fjällen. Får kanske tillägga att det kunde jag före skadan, så nu blir det att vara riktigt envis och säga att Roland kan.

Artikelförfattaren ställer bl a frågan ”varför springer folk numera i fjällen i stället för att vandra?.

Jag vill hävda att det inte alltid är så stor skillnad att springa eller vandra raskt i fjällen. För min del är skillnaden i tid på en sträcka av 105 km ca 7 timmar. Nu är inte tiden det viktigaste, utan upplevelsen, utmaningen, äventyret att springa/vandra långa sträckor.

Swedish Alpine Ultra går av stapeln den 13 juli. Ett lopp som jag arrangera mellan Nikkaluokta och Abisko, 105 km. Detta är verkligen att springa/vandra långlopp i fjällen och man ska vara säker på att man klara detta under 24 timmar. Här är det verkligen frågan om att ha inställning till att n.n kan.

Ni som gillar upplevelse, utmaningar, äventyr anmäl er.

www.swedishalpineultra.se

Rehabiliteringsträningen och äventyrsvandringsplaningen fortsätter

Ännu en månad av träning för att komma i form efter skadan. Styvheten i vänster fotled är ännu kvar men inte lika besvärlig nu. Det är som sjukgymnasten säger, det tar tid. Går nu hos sjukgymnasten en gång i veckan. Träningen under mars blev i stort samma som under februari. Det är träningen hos sjukgymnasten och lite motionscykel hemma. 14 dagar har jag gjort promenadrundor på mellan 1 till 8,5 km sammanlagt 53 km.

Har lite planer om eventuella äventyrsvandringar i sommar. Allt hänger på hur de kommande månaderna utvecklar sig kring min skada och framför allt få orken tillbaks.

Den första äventyrsvandringen och som också är bokad, är en resa till Alperna i Österrike i mitten av juni.

Den 12 juli åker jag till Kiruna och Swedish Alpine Ultra (www.swedishalpineultra.se). Dock deltar jag inte själv då jag arrangerar detta lopp.

Däremot har jag en nu lite löst planering att göra en vandring efter det att deltagarna gått i mål. Tanken är att på måndag fm 15 juli tar tåget från Abisko till Katterat i Norge via Riksgränsen. Från Katterat tänker jag vandrar ”Prinsleden”. En ny led som går 35 km på Norska sidan till Unna Allakasstugorna i Sverige och vidare till Alesjaurestugorna, Vistasstugan, Tarfalastugan och via Kebnekaise fjällstation till Nikkaluokta. En sträcka på 114 km.

Prinsleden kanske kan blir en framtida Swedish Alpine Ultra sträcka med ett samarbete med de Norska löparna. En praktisk fråga kan blir var start och mål ska ske, i Norge eller i Sverige.

När ska våren komma

Vid den här tiden i mars börjar man längta efter de första tecken till att våren är på inkommande. Men i år verka det vara trögt eller glömmer man hur det var åren tidigare. Titta man på medeltemperaturen i Södertälje under tiden 1-14 mars så var 1 mars -0,01 för att 5 mars öka till +1,53. Därefter har temperaturen sjunkit, 7 mars till -3,88, 11 mars -9,63 och 14 mars -9,82. De flesta dagarna i mars har det varit sol på dagen vilket gjort det lite varmare. Effekten av detta blev att mitt på dagen smälte snön lite men frös snabbt igen vilket gjorde att gångbanorna på många ställen blev ordentligt hala. Att då ge sig ut på en motionsrunda kändes inte helt ok, i vart fall för mig med min skadade fot och det otympliga steg det innebar. Att då halka omkull var något som jag hela tiden tänkte på inte fick hända. Den motion som det i stället blev var hos sjukgymnasten och hemma på motionscykeln. Enligt sjukgymnasten ska jag träna de små musklerna runt fotleden för att stärka dessa så jag kan röra foten smidigare och därmed få ett bättre fotsteg. Upptäckte att denna träning fick jag när jag gick runt på Vildmarksmässan den 7 mars. Gjorde ca 10000 steg enligt min stegräknare. Det blev korta steg, långa steg och vridningssteg. Upptäckte att det är ganska jobbigt att gå med olika steglängder än vad det är att göra samma antal steg i en snabb promenad. Men effekten med vandringen på Vildmarksmässan var att när jag kom hem så kändes foten mindre stel och kunde ta ett lite bättre steg.

Samma effekt märkte jag när jag och frugan i veckan åkte till Varberg -eller snarare Ullared?- (det var en liten vårresa trodde vi och att det skulle vara lite varmare där) mer om det. Men tillbaks till träningen av foten. Att köra bil och gasa med foten krävde att jag kunde hålla foten uppåt vilket spände musklerna inte bara runt foten utan utmed hela benet. Där sittmuskeln gjorde så ont så jag fick parkera bilen efter ca 1 timmes körning för att gå ut och gå några minuter. Denna långa bilkörning bidrog också till träningen av foten. I vid Ullared blev det sedan samma träning som vid Vildmarksmässan, vandra runt (ca 18000 steg) och denna gång med en vagn som innebar olika rörelse för att tar sig fram bland folket. Så viss träning ger också vandring i varuhus och handla.

Hade väl inga större förväntningar i att åka till Ullared, någon vår kom vi inte till, även om det var sol hela dagen så var det kallt dock ingen snö fanns. Men på natten till onsdagen kom ett riktigt snöoväder, ca 10 cm.

Det utfärdades en klass 1-varning för Halland. Hemresan på eftermiddagen blev mycket jobbig. Snöfall hela vägen till Jönköping och man kunde i långa sträckor inte köra fortare än 40 km. Efter Jönköping upphörde snöandet och vägbanan och omgivningen var som när vi åkte ner på tisdagen.

Men till träningen av foten, effekten av bilkörningen och vandringen i varuhuset gav ett positivt resultat på foten.

Handlade mycket! mest till barnbarnet, han växer ju så nya kläder behövs. Sportkläder, behöver ju inte alltid vara märkeskläder.
På Vildmarksmässan köpte jag Bambustrumpor (jättesköna, har gått med dem nu en vecka) där kostade de 45 kr styck på Ullared och samma märke 15 kr. Liten skillnad?

Nu ska jag göra ett litet pass på motionscykeln, ute är det soligt och några minusgrader men håller mig nog inne i dag, har blivit förkyld.

Februari 2013

Ännu en månad av träning för att komma i form efter skadan. Styvheten i vänster fotled är ännu kvar. Sjukgymnasten säger att det beror på att musklerna runt fotleden fortfarande är för svaga att orka lyfta foten. Mycket av träningen hos sjukgymnasten går ut på att stärka dessa små muskler. I den ca timme som jag är hos sjukgymnasten två ggr i veckan består också i att förbättra min kondition. Nu inser man hur ett nästan total sängliggande i två månader påverka kroppen och tiden det tar att kunna återställa den, om jag nu kommer att klara detta. Förutom träningen hos sjukgymnasten blir det motionscykel hemmavid samt olika långa promenader. Den första och sista dagen i februari gjorde jag en längre sträcka, 8,5 km. I övrigt har det blivit kortare sträckor detta mest för att få bort stelheten i framför allt höger ben som uppstår av för mycket stillasittande hemma. För lite statistik och den visar att jag under februari promenerat och motionscyklat 133 km.
Har lite planer om eventuella äventyrsvandringar i sommar. Allt hänger på hur de kommande månaderna utvecklar sig kring min skada och framför allt få orken tillbaks. Jag känner när jag gör min 8,5 km runda att det är långt kvar.

Träning januari 2013

Efter min skada från vandringen Camino de Santiago i augusti/september, 800 km, och efterföljande sjukhusvistelse fram till mitten av november har jag nu börjat min rehabilitering för att komma i gammal form. Går 2 ggr i veckan till sjukgymnasten. Det är mellan 50-60 min hård träning på ett antal redskap som jag aldrig tidigare använt. Detta känns i musklerna, dessa redskap påverka massor av muskler som jag inte tidigare tränat. Har ju tidigare bara sysslat med vandring och lite löpning. Mellan besöken hos sjukgymnasten har jag tränat på en motionscykel, som jag fått låna av en granne. Därtill har jag försökt mig på olika sträckor av promenad/vandring. Det är tungt, man blir trött ganska fort. Under januari har jag promenerat/vandrat totalt 28 km och cyklat på motionscykeln i 78,8 km. Den sammanlagda tiden blev 429 minuter, där promenaderna stod för 268 minuter och cyklingen för 161 minuter. Målsättningen för februari är att totalt göra ca 300 km med en större andel av promenader/vandringar.

Inga äventyrsvandringar

Inga äventyrsvandringar